Läs mer om...

Expeditionen hade anlänt till Ratoord ungefär en månad tidigare, efter en stormig och farofylld seglats via de norra, isfyllda haven. Man hade att välja mellan att ta sig rakt över Makrasiska oceanen, där risken var stor att de flatbottnade båtarna skulle kapsejsa i de fruktansvärda stormar som ofta förekom på öppet hav, eller att följa det bälte av öar som sträckte sig ända från Chonoz och hit. Problemet med detta alternativ var som sagt isbergen.

Issach, som var fartygets kunskapare, och tillika en av huvudanledningarna till att man kommit hit, hade beslutat att han och ett par av männen skulle försöka ta sig in en bit i den enorma och okända skogen för att kartlägga och undersöka, medan resten av besättningen satte igång med de nödvändiga reparationerna av fartyget. Här hade man åtminstone tillgång till trä...

Skogen var oändlig, ständigt dimmig och med påfrestande, stenig och kuperad terräng. Om natten hördes underliga läten från okända djur. Issach frös under hela den tid man tillbringade där inne. Visserligen var han van vid hårt klimat, vinden var en ständig följeslagare på öarna, men det här var något annorlunda. De höga trädens löv släppte igenom mycket lite solljus, och fukten gjorde att kylan trängde in i märgen, speciellt om nätterna.

En bit in i skogen gick sällskapet omkring i enorma, halvdunkla lövsalar. Träden var raka och höga, och liknade mest pelare i en slottssal, på marken växte ett tunt, kort gräs och över de stora klippblock som man stötte på här och var bredde tjocka lager av mossa ut sig.

Första natten tillbringades intill ett enormt, omkullvält träd. En liten eld lyckades man få igång, men värmen från den tog slut bara någon halvmeter ifrån dess utkanter. Alltså frös Issach så han skakade, och han sov mycket lite. Skogens ljud - underliga skrik och knakande grenar - fick honom att hoppa högt där han huttrade i sina filtar. De okända dofterna stack i hans näsborrar.

Så tillbringade man en vecka, och efterhand lyckades man kartlägga en liten del av skogen runt det ställe där man gått i land. Isaach var mycket nöjd med sina upptäckter, eftersom de skulle innebära att han skulle ha fullt upp under hemresan, bland annat med att rita en vackrare karta. Men skogens dysterhet släppte inte. Fortfarande kändes allt så obekant, och Issach undrade om det någonsin varit någon människa här överhuvud taget. Han kunde inte föreställa sig hur man kunde leva i detta mörka landskap, inte heller varför man skulle vilja. Ändå hade han hört rykten om mystiska folk som sades bo här. Handelsmän från Mazn förtalte ständigt historier från fjärran, och även om Issach lärt sig att ta det mesta de sa med en nypa salt, så kunde han påminna sig om att männen vid mer än ett tillfälle nämnt skogsfolket med en sådan självklarhet att det nästan stod utom allt tvivel att de faktiskt fanns.

Den nionde dagen återvände man så till skeppet, som nu var reparerat, och faktiskt förmodligen i bättre skick än när man satte ut från Chonoz. I alla fall om man fick tro kapten, som verkade mycket uppspelt över de enorma träden. "Hade vi sådana på öarna kunde vi bygga skepp som skulle ta över världen!" utbrast han. Några dagar senare bar det av hemmåt igen, men kvar i skogen lämnade man en handfull familjer - frivilliga som skulle försöka skapa sig ett liv här, för träets skull...

<- Tillbaka