Läs mer om...

Vattnen runt Kerum var alltid opålitliga runt senhösten. Det var en vedertagen sanning av de flesta sjämännen runt om i örikena. Ändå hade man gett sig av, på drottningens order och med en av hennes förtrogna ombord. En brådskande seglats till Itha, en vecka med goda vindar, men vindarna var sällan goda runt Kerum vid den här årstiden.

Den natten ven åskbollarna över skyn och ner i havet. Vattnet var i uppror och kalla vågor slog ständigt över hela skeppet och dess besättning. Man försökte rädda seglen. Men vinden tog ständigt tjutande tag i dem med vansinnig kraft, och slutligen lyckades man inte hålla emot längre. Vinden vred seglet kraftigt över skeppets barbord, och masten böjdes oroväckande. Så brast tyget, med ett högljutt rivande ljud, som bara delvis dränktes av stormens tjut. Masten slog tillbaka av kraften, och bröts med ett än värre brakande. Den landade tungt på däck och slog upp ett stort hål ner till lastutrymmet. En av matroserna hamnade under den och dog på fläcken.

Nu lutade skeppet oroväckande vid varje våg. Man drev hjälplöst närmare och närmare den över horisonten tronande vulkanön. Alla visste att det fanns farliga rev långt utanför ön, och att det bara var en tidsfråga när man skulle gå på ett av dem. Det enda man kunde hoppas på var att revet skulle hålla båten fast, så att man på så sätt kunde undvika större faror.

Så hördes det väntade ljudet - ett skrapande, gnisslande ljud, när traet vreds och splittrades mot stenen där under. Skeppet skakade och stannade, på däck grabbade sjömännen tag i vad de kunde, och håll sedan i för livet. Alla lyckades inte få tag i något, och alla som fick tag i något lyckades inte hålla fast i det. När skeppet slutligen stabiliserade sig hade tre eller fyra till fallit över bord, och uppslukats av det upproriska, kalla och mörka havet där nere.

En tid gjick - kanske en timma - och man började nästan tro att man skulle klara sig. Så hördes plötsligt ett ljud som med råge överröstade allt oljud från stormen och havet. Ett mullrande från världens stomme svepte fram över båten, och allas blickar vändees mot den fruktade vulkanen Kerum. Ett ögonblick var allt stilla, sedan hävde sig själva jorden, klippan man ramat, uppåt en gång, sedan neråt, och sedan igen. Båten tog ett skutt över vattnet - rök vällde ut ur vulkanens inre och förmörkade den redan mörka natthimlen - och landade hårt på grundet, som klöv den helt i två delar. De överlevande kastade sig skrikande i vattnet, samtidigt som båten slets i småstycken av havet och klipporna.

När morgonen nalkades med sitt gråa dis syntes endast enstaka brädlappar av det tidigare så stolta skeppet Svalan, guppandes på ytan.

<- Tillbaka