Läs mer om...

Liksom de flesta på Itha som inte bodde i staden sysslade Anas familj med får, och eftersom Ana var den enda dottern så var det hennes plikt att driva hjorden upp för branterna till de högt belägna dalarna som tjänade som sommarbete.

Hon skulle stanna där hela sommaren, och inte återse sina föräldrar eller bröder förrän hösten kom. Hon var alltid orolig inför återträffen. Hon visste ju aldrig hur många av brödrarna som skulle vara kvar, eller fadern, Ulias, heller för den delen. Särskillt orolig skulle hon säkert ha anledning att vara den kommande hösten, det kände hon redan nu, fast det var flera månader dit, och fast solen glittrade i ån hon följde.När hon gett sig av kvällen innan hade hennes far sagt att det kanske skulle bli krig igen. Han lät nästan glad när han sa det, men så var också alla män vettlösa när det gällde att visa sin ära i krigen. Om det verkligen blev krig, och det trodde Ana, så skulle det mycket till för att hon inte skulle förlora åtminstone en bror under sommaren.

Hon suckade djupt. Fåren låg ibland kullarna en bit bakom henne, och hennes tre hundar höll noggrann uppsikt över dem. Ana hade gett sig iväg från flocken för att spana på terrängen framför, och nu hade hon kommit fram till en alldeles för hög klippkant. Hon skulle bli tvungen att driva hjorden längs kanten under morgondagen, men frågan var vilket håll som var bäst. Åter andades hon in, och muttrade lågt för sig själv som hon andades ut. Vilket håll?

Att det aldrig kunde finnas några enkla beslut här i världen...

<- Tillbaka