Läs mer om...

Solen brände skoningslöst över landet, himlen var klart blå och inga moln syntes. Vid minsta rörelse virvlade den torra sanden upp i små moln, och de enstaka vindpustarna som svepte ner från bergen drog upp formidabla väggar av sand som trängde in i varje skrymsle och i varje spricka och skreva.

Det var olidligt hett. Ktari hade tvingats stanna oroväckande nära den långa muren, indriven i sitt tält av hettan och dammet. Närhelst han orkade kikade han oroligt uppåt, mot muren där uppe, och letade efter tecken på liv ifrån den. Han undrade om de skulle storma ner för att ta honom om de fick syn på hans tält. Han visste att de gjort det förr, det var allmän kunskap hos hans klan, men han visste inte riktigt varför de gjorde det.

Men just nu var det hettan han oroade sig mest för. Svetten rann i floder från hans kropp, och tältduken var skållhet, liksom klippan bredvid. Men han hade skugga i alla fall, och vatten i ett skinn, vilket han med gämna mellanrum läppjade försiktigt på. Till kvällen, om han undgick upptäckt så länge, så skulle han packa ihop och springa vidare, snabbt, så att männen vid muren aldrig fick en chans att ta honom.

<- Tillbaka