Vad som hände skeppen är det ingen som vet, inte heller om man någonsin kom fram till Cethozna eller om man fann vårt ursprung. Men för några år sedan dök plötsligt en trashank upp utanför Palaestra i Elhorz och sade sig vara Naris av Lugio. Ingen trodde honom, förstås, men han var ihärdig och hade något galet i blicken, så slutligen lät man honom stiga inför rådet, kanske för att botas, kanske för att man trodde honom. Han berättade för rådet om expeditionen, hur skeppen skiljts åt i en storm, och hur hans skepp gått på grund utanför Cethozna, och hur besättningen tvingats gå i land mitt i ett träsk. Många omkom av sjukdommar och giftiga djur och växter, andra föll offer för monster av olika slag. Men några klarade sig och man byggde en mindre bosättning i träskets utkanter. Det fanns ingen möjlighet att ta sig ifrån ön, för även om det fanns träd så hade man förlorat de flesta verktygen i stormen och grundstötningen. Skeppet var dessutom väldigt svårt skadat, påstod mannen. Ett år senare gjorde man så upptäckten som en gång för alla skulle göra slut på Naris exedition. Mystiska ljud började höras från träsket om nätterna, och man hittade döda och lemlästade djur hängades i träden. En natt försvann den första besättningemannen spårlöst... Mannen i trasorna berättade vidare, att man slutligen, när den kvarvarande besättningen nära nog halverats och försvunnit, fann orsaken till döden och förintelsen. En grupp ondsinta barbarer, ja, nästan halvapor enligt mannen, hade flyttat in i området. Först försökte man

förhandla med dem, men detta resulterade bara i att Naris tvingades fly hals över huvud, medan hans medhjälpare vid förhandligarna blev tillfångatagen och dog. Sedan försökte man slå tillbaka.Man anföll infödingarnas läger i kvällningen, men fann det nära nog övergivet. Resan tillbaka till Naris egen befästning blev en mardröm. Infödignarna hade på något sätt förvandlat sig till leoparder, och anföll nu besättningen i stora flockar under hela flykten tillbaka. Trashanken var den ende som överlevde, och när han kom till skeppsvraket hoppade han helt sonika ner i vattnet och började simma. Han berättade att han genom en outgrundlig tur så somåningom lyckats grabba tag i ett stycke flytved, och utmattad klamrat sig fast vid detta tills ett fatryg från Mazn av en slump fann honom, uttorkad, utmärglad och skräckslagen... Om trashanken verkligen var Naris är det ingen som vet, för efter att han avslutat sin berättelse försvann han spårlöst. Det berättas att det sista han sa innan han gav sig av, var att betten från leopardfolket smittade, och så visade han ärren efter vad som uppenbarligen var ett rovdjursbett, kanske en leopard...